Svensk ordbok 2009, webbversion

ko substantiv ~n ~r kor·na●vuxen hona av nöt­kreatur mest om så­dan som kalvat zool.JFRcohyponymkvigacohyponym1tjurcohyponymkalv 1 komjölkmjölkkomjölka kornakorna råmadekorna gick i hagen och betade○äv. om hona av an­dra klöv­djurrenkoälgkohelig kongn eller ngt som inte får kritiseras​ jordbruks­stödet är en helig ko för flera av medlems­länderna i unionen ingen ko på iseningen över­hängande brådska eller fara​ klubben har en skral ekonomi men än så länge är det ingen ko på isen man saknar inte kon förrän båset är tomtförst när ngt saknas in­ser man hur värde­fullt det är​ när han slutade på före­taget blev det uppenbart hur mycket han hade gjort – man saknar inte kon förr­än båset är tomt sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ko; gemens. germ. ord; besl. med buffel, gaur, kviga