substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
kol·on·et1ett skiljetecken (:) som används efter anföringssats före direkt anföring
och äv. för att signalera uppräkning
språkvet.sedan 1651av grek. ko´lon ’lem; led; del av en mening’
2versled avgränsat av paus
litt.vet.sedan 1874Beträffande sammanblandning av kolon och semikolon, se stilruta för semikolon.
2ko´lon
substantiv,
best. f. ~
kol·on●tjocktarm
med.SYN.synonymgrovtarm
sedan 1578av grek. kol´on ’(del av) tjocktarm’; jfr kolik