Svensk ordbok 2009, webbversion

kompis [kåm´-] substantiv ~en ~ar komp·is·en●kamrat vard.sociol.yrk.lumparkompisskolkompistjejkompisen gammal kompisjämn­åriga kompisarträffa kompisarhennes bästa kompishan är ute med kompisarna○ofta med inne­börd av ömse­sidighetde har varit kompisar sedan de var barn○ibl. i adjektivisk an­vändninghan är väldigt kompis med sin kusinngns kompis, kompis med/till ngn, ngra är kompisarsedan 1892kort­form av kompanjon Rör inte min kompis!Vanligt slagord under 1980-talet mot rasism och främlingsfientlighet