Svensk ordbok 2009, webbversion

konfirme´ra verb ~de ~t kon·firm·er·ar1bekräfta formelltkomm.konfirmera ett beslutkonfirmera ngt/SATSsedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. konfirmera; av lat. confirma´re ’befästa; bekräfta; stad­fästa’, till fir´mus ’fast’; jfr 1firma, firmament 2ofta perf. part. låta (ngn) under­gå konfirmation relig.sesekonfirmation 2 hon är varken döpt eller konfirmeradprästen som konfirmerade hennekonfirmera ngnsedan 1635Subst.:vbid1-212758konfirmerande, vbid2-212758konfirmering; konfirmation