Svensk ordbok 2009, webbversion

kust substantiv ~en ~er kust·en●(lång­sträckt) om­råde längs gränsen mellan land och hav geogr.kustlinjekustremsakuststräckavästkustSveriges kusterhon ville ha ett litet hus vid kustenstormen härjade utan­för kustenhan reste från kust till kust på den nord­amerikanska kontinenten○särsk. om (fast)land så långt in som natur och sam­hälle präglas av närheten till havetkustslättkuststadkustvägen klippig kust○ibl. äv. om det utanförliggande havet så långt ut som det präglas av närheten till landkustfarledkustfartkustångarekusten är klaringa hinder eller risker före­ligger​ före­taget har försäkrat sig om att kusten är klar för leveranser till Syd­amerika sedan 1629av lågty. kost, nederl. kust med samma betydelse; ur lat. cos´ta ’flank; sida; rev­ben’; jfr kotlett