Svensk ordbok 2009, webbversion

le`kare substantiv ~n äv. vard. lekarn, plur. ~, best. plur. lekarna lek·ar·en1(kring­vandrande) gycklare och musikant under medel­tiden histor.scen.yrk.sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. lekare; till leka i bet. ’spela; dansa’ 2an­ordning mellan två delar, som gör att de kan vrida sig fritt i förhållande till var­andra utan att sno sig, bända e.d.; om vridbar ringbult, kulledsformad länk o.d. i fack­språktekn.JFRcohyponymsvivelcohyponymsvirvel vimpel med lekaresedan 1717till leka i bet. ’röra sig; vrida sig’