Svensk ordbok 2009, webbversion

lust substantiv ~en ~ar lust·en1knappast plur. önskan att pröva ngt som man känner skulle skänka nöje el. tillfreds­ställelse psykol.JFRcohyponymhågcohyponymintresse 3 arbetslustlivslustmatlusthon fick en o­betvinglig lust att äta upp all chokladenhon hade god lust att ge honom en ör­filhan har tappat lusten för böckerman får lust att resa på vårenom du har tid och lust så titta förbihon skriver dag­bok när lusten faller på○spec.(sexuellt) begär ngt åld.JFRcohyponym2åtråcohyponymlust 2 han kände lust till hennelust (för/med ngt), lust (till ngt/ngn), lust (att+V)köttets lustsinnligt begärurspr. bibl.​ förr talade man inte om sexualitet utan om köttets lust sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. luster, lust; urspr. ’böjelse’; till 2luta; jfr förlusta, lysten, lystmäte 2(ngt som ger upp­hov till) känsla av glädje och tillfreds­ställelse psykol.lustläsalustvandrasolen sken och det var en lust att leva○spec. om sinnlig njutningofta plur. farliga lustardjuriska lustarhon kände ingen lust när han smekte henneefter förlossningen tappade hon lustenav hjärtans lustivrigt och med glädje​ de bakade och jul­pyntade av hjärtans lust i nöd och lustsenöd 1 med liv och lustseliv 2 sedan slutet av 1300-taletOmständelig Berättelse