Svensk ordbok 2009, webbversion

manér el. 2maner2maner [-ne´r] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en man·ér·et, man·er·et1gängse teknik för (konstnärlig) fram­ställning af.konstvet.litt.vet.musikJFRcohyponymstil 1 på grekiskt manér är templens gavel­fält smyckade med figurkompositioner○äv.rutinmässigt uttrycks­sätt stelna i manérsedan 1525via ty. av fra. manière med samma betydelse; till lat. man´us ’hand’; jfr manager, manege, manikyr 2sätt att upp­träda särsk. om förfinat (men ev. ock­så förkonstlat) upp­trädande psykol.lära sig fina manérhan gör in­tryck med sina eleganta kläder och belevade manér○spec. i ett (ofta iron.) ut­tryckhan försökte på känt manér vilse­leda dem○äv. om irriterande egenhetvitsandet har blivit till ett manér hos honomsedan 1679