Svensk ordbok 2009, webbversion

mod substantiv ~et mod·et1förmåga att handla utan fruktan för följder vanligen för ett gott syfte och med in­sikt om riskerna; så­väl om fysisk som psykisk o­räddhet psykol.JFRcohyponymtapperhet fysiskt modmoraliskt modvisa mod i farans stundhan saknade mod att handlamod (att+V)med förtvivlans mod i en desperat sinnes­stämningibl. skämts.​ han försökte med förtvivlans mod få ordning på alla sina papper ta mod till sigsamla nöd­vändig inre styrkaför viss handling​ hon tog mod till sig och begärde ordet sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. moþ ’sinne; vrede; mod; stolthet’; gemens. germ. ord, urspr. ’sinne’ eller ’vrede’; jfr anmoda, förmoda, högmod, muta in, tålamod 2själsligt till­stånd psykol.JFRcohyponymsinnesstämning jämnmodsvårmodvemodvara vid gott modkänna sig illa till mods○ibl. spec. om gott själsligt till­stånd (ibl. mer el. mindre bildligt)hålla modet uppetappa modetföretags­ledningen försökte in­gjuta mod i aktie­ägarna○ibl. med bi­betydelse av o­räddhetJFRcohyponymmod 1 friskt mod!till mods, vid ADJ modi hastigt modutan före­gående planeringofta jur.​ hon hävdade att hennes klient hade begått brottet i hastigt mod med berått modmed av­sikt​ han sköt ner dem med berått mod repa mod få till­baka inre styrka​ i tredje perioden repade laget mod och lyckades till slut kvittera sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslag