Svensk ordbok 2009, webbversion

o`vän substantiv ~nen ~ner o|­vänn·en●person som ngn känner men inte tycker om komm.yrk.JFRcohyponymfiendecohyponymmotståndarecohyponymvedersakare det hårda an­greppet gjorde honom till ovän för livet med NN○i plur. vanligen med inne­börd av ömse­sidighetde är inte ovänner längre○äv. bildligt i ut­tryck för o­skicklighet o.d.han var ovän med bollen den dagenngns ovän, ovän till ngn, ovän med ngn/ngt, ngra är ovännersedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ovin