substantiv ~n äv. vard. vedersakarn, plur. ~, best. plur. vedersakarna
veder|sak·ar·en●ständig (menings)motståndare
jur.yrk.JFRcohyponymoväncohyponymrival
hans argaste vedersakaresedan 1545efter ty. Widersacher med samma betydelse, urspr. ’som har rättssak mot ngn’