Svensk ordbok 2009, webbversion

rinn`a verb rann runnit runnen runna, pres. rinner rinn·er●ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.bort, iväg, till, ut, över förflyttas ned­åt (längs viss yta) om vätska NollJFRcohyponymflyta 2cohyponymströmmacohyponymvälla 1cohyponymflöda 1 tårarna rann ner­för hans kinderhon sprang så att svetten rannfloderna rinner mot havetbad­vattnet rann över○äv. om pulver e.d.hon lät sanden rinna mellan fingrarna○äv. med konstruktionsväxling (om källa el. ledning e.d. för vätska)stå öppen så att vätska rinner ut hon lät kranen rinna ett taghan var förkyld och näsan rannstearin­ljuset började rinna○äv. bildligt, spec. i ut­tryck för snabb rörelsehon rann i­genom hemma­lagets försvar gång på gång○spec. äv. i ut­tryck för snabb, av sig själv förlöpande processibl. med partikel, t.ex.av ilskan rann snabbt av hennerinna (av/bort/iväg/till/ut/över) (ngnstans)rinna ut i sandensesand sinnet rinner (till/över) på ngnsesinne 2 tiden rinner ivägsetid 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. rinna ’springa; rinna’; gemens. germ. ord; jfr 2ränna Subst.:rinnande