Svensk ordbok 2009, webbversion

sabotage [-a´∫] substantiv ~t [-a´∫et], plur. ~, best. plur. ~n [-a´∫en] sabot·ag·et●skade­görelse med bestämt syfte ofta om genom­tänkta, organiserade in­grepp mot tekniskt viktiga och känsliga processer el. före­mål; för politiska el. militära syften mil.samh.JFRcohyponymattentat sabotagegruppden danska motstånds­rörelsen ut­förde många uppseende­väckande sabotage mot den tyska ockupations­makten○äv. ngt ut­vidgatatt inte göra läxan är sabotage mot under­visningensabotage (av ngt), sabotage (mot ngn/ngt)sedan 1908av fra. sabotage med samma betydelse; till sabotera