Svensk ordbok 2009, webbversion

skaff`a verb ~de ~t skaff·ar1förse (sig) med ngt NollJFRcohyponymförskaffacohyponyminförskaffa hon har skaffat bilde tänker skaffa barnskaffa mustaschskaffa sig ett par nya skor○äv. med avs. på annan personhon skaffade honom ett arbete○ibl. äv.ofta med partikelnfram göra direkt till­gänglig skaffa fram papperna○ibl. äv. med avs. på o­önskade före­teelserskaffa sig o­vännerskaffa (ngn) ngn/ngt, skaffa fram ngt (åt ngn)sedan ca 1500Josua bok, Domare bokenfornsv. skaffa ’skaffa, ut­rätta; skaffa, an­skaffa’; delvis på­verkat av ty. schaffen ’skaffa; vara verksam; arbeta’; urspr. samma ord som skapa; jfr anskaffa, beskaffad; rättskaffens 2i vissa ut­tryck befatta sig med ngn/ngt Nollhon vill inte ha med honom att skaffaom han inte upp­för sig ska han få med mig att skaffa○äv. ngt ut­vidgat i ut­tryck för an­svarhan har inget med stölden att skaffafå/ha med ngn/ngt att skaffasedan 15263äta sjö.sjö.skaffasedan 1886Subst.:vbid1-317102skaffande (till 1 + 3)