Svensk ordbok 2009, webbversion

1still`a adjektiv, ingen böjning ●som inte rör (mycket) på sig om person el. före­teelse admin.JFRcohyponymorörlig den blanka vatten­ytan i en stilla dammhans händer var aldrig helt stilla○äv.lugn och tyst ofta med (mer el. mindre ut­talad) religiös bi­betydelse en stilla junikvällhon bad en stilla bön○äv. om (profan) handlingförsynt, stillsam en stilla undrani sitt stilla sinnesesinne 2 stilla veckanse1vecka sedan ca 1500Josua bok, Domare bokenfornsv. stilla; av lågty. stille med samma betydelse; besl. med 1stall Stilla natt, heliga natt! Allt är frid.Psalmboken 114:1 (svensk text Carl Oscar Mannström 1915)
2still`a adverb ●utan att röra sig i fråga om person el. före­teelse Nollstillasittandestillaståendestå stilla!lill­pojken kan aldrig sitta stilla○äv. ut­vidgat (ofta i religiösa samman­hang)lugnt och tyst mor­modern av­led stilla i nattsedan början av 1500-taletEtt Forn-Svenskt Legendarium
3still`a verb ~de ~t still·ar●få att dämpas eller upp­höra med avs. på starkt kroppsligt behov el. o­behagligt sinnes­intryck NollJFRcohyponymmildracohyponymlindra stilla smärtanstilla hungern med några smör­gåsar○äv. med avs. på själslig upp­levelsestilla o­ronfå sin ny­fikenhet stillad○äv. konkretstilla blod­flödetstilla ngtsedan början av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. stilla; till 1stilla Subst.:vbid1-342335stillande