Svensk ordbok 2009, webbversion

strå substantiv ~et äv. ~t, plur. ~n strå·et●stjälk hos gräs eller halv­gräs t.ex. sädes­växt, i växande el. torkat till­stånd bot.stråmattagrässtråhalmstråvasstråträ smultron på ett stråhon kittlade honom över pannan med ett strå○äv.hår­strå skäggstråhan ryckte bort några gråa stråndra det kortaste stråetförlora​ det råder ingen tvekan om vilken part som drog det kortaste strået i konflikten dra det längsta stråetvinna​ det blev en ny­komling som drog det längsta strået vid film­festivalens pris­utdelning dra sitt strå till stackenbi­dra efter bästa förmågatill ngt gemensamt​ bostadsrätts­föreningen upp­manade sina med­lemmar att dra sitt strå till stacken och hjälpa till med gårdsstädningen inte lägga två strån i kors för ngn/ngtinte an­stränga sig alls för ngn/ngt​ författaren verkar inte ha lagt två strån i kors för att åstad­komma ens en an­ständig berättelse vara ett strå vassareel. vara strået vassarevara en aning bättre​ hemma­laget var strået vassare än mot­ståndarna och vände under­läget till en väl­förtjänt seger sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. stra; gemens. germ. ord med grundbet. ’ngt ut­strött’; jfr 1strö