Svensk ordbok 2009, webbversion

stund substantiv ~en ~er stund·en●kortare tids­period vanligen högst ett par timmar tid.morgonstundjag kan bara stanna en liten stundhon kommer om en stund○äv.tid­punkt hon tyckte om honom från första stundhan trodde att hans sista stund var kommen○ibl. med ton­vikt på inne­håll (det som händer e.d.); ngn gång om längre tids­periodfrågestundpratstundhon har inte haft en ledig stund på hela dagenhan var tagen av stundens allvardikten var en stundens in­givelsei mot­gångens stund prövas vännenen bra/god stundlänge​ vi fick vänta en god stund innan han kom ha sina ljusa stunderemellan­åt visa goda egenskaper​ visst har han sina ljusa stunder men oftast är han mest gnällig i sista stundnätt och jämnt i tid​ de hann fram till tåget i sista stund i skrivande stundi detta ögon­blicknär jag skriver detta​ i skrivande stund har jag inte bestämt mig om jag ska över­klaga beslutet eller ej leva för stundenbara tänka på nuet (och inte planera för fram­tiden)​ efter­som hennes sjukdom är o­botlig försöker hon leva för stunden sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. stund ’tid; tid­punkt; timme’; gemens. germ. ord, ev. besl. med stånda