Svensk ordbok 2009, webbversion

titel [tit´-, ti´t-äv.ti`t-] substantiv ~n titlar titl·ar1beteckning som an­ger (ngns) värdighet, kompetens eller yrke och kan an­vändas som tillägg till (eller ersättning för) namnet vid till­tal el. om­tal; ofta inte samman­fallande med yrkes­beteckningen; ofta en­bart som hedrande beteckning utan direkt inne­håll samh.titelsjukahederstitelkungatiteltiteln fil. drprinsen till­delades titeln Hertig av Värm­land”Mäster” var den gängse titeln för hant­verkarnaett sände­bud som har rätt att an­vända titeln ambassadör○äv. (i sport­sammanhang)mästarvärdighet titelförsvararetitelmatchsäkra en titelförsvara sin titelhan lyckades vinna sin femte raka titel i Wimbledonlägga bort titlarna(ömse­sidigt) över­gå till tilltals­ordet ”du”i vissa sammanhangmest histor.​ att lägga bort titlarna och bli du med var­andra var ett tecken på förtrolighet sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. titil; av lat. tit´ulus ’etikett; över­skrift; titel’; jfr tilde 2namn på (del av) skrift eller annat litterärt eller konstnärligt verk vanligen ut­görande en koncentrerad beskrivning av inne­hållet allmän kulturbok.JFRcohyponymrubrikcohyponymöverskrift titelsidaboktitelfilmtiteloriginaltitelen passande titeltiteln på boken är ”Handbok i lexikografi”hans memoarer fick den talande titeln ”Längesen”en tavla med titeln ”Konungarnas tillbedjan”○ibl. äv. med tanke på verket självt, särsk. om bokförlaget ger ut tio nya titlar till höstentiteln (på ngt)sedan 1554