Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`täcka verb upptäckte upptäckt, pres. upptäcker upp|­täck·er●(lyckas) på­träffa ngt tidigare o­känt el. bara teoretiskt känt; särsk. med avs. på geografisk före­teelse men äv. all­männare geogr.komm.en stor silver­skatt från vikinga­tiden har upptäckts på Got­landmånga hävdar att det är fel att säga att Columbus upptäckte Amerika, efter­som Amerika sedan länge var befolkat när han an­lände○spec. med.lyckligtvis upptäcktes tumören tidigt○äv. mer abstrakt med avs. på ny kunskap som inte erhålls systematisktJFRcohyponymuppfinna upptäckarglädjeupptäckariverpenicillinet upptäcktes av en slump○äv. med avs. på ngt i och för sig bekantfå syn på, observera de kunde inte upptäcka henne i mängden○äv. försvagatvanligen perf. part. offentligt upp­märksamma ngn för vissa egenskaper hennes dröm var att bli upptäckt och få prov­filmaupptäcka ngn/ngt/SATSsedan 1541efter ty. aufdecken ’av­täcka; av­slöja’; jfr täcka Subst.:vbid1-379876upptäckande; upptäckt