Svensk ordbok 2009, webbversion

u`rholka verb ~de ~t ur|­holk·ar●göra hål eller fördjupning i eller genom JFRcohyponymgröpa en urholkad träd­stam○äv. bildligtav­lägsna värde­fulla element från lagen om anställnings­skydd höll på att urholkasurholka ngtsedan ca 1740sv. dial. holka (ur); bildn. till hål Subst.:vbid1-891510urholkande, vbid2-891510urholkning Droppen urholkar stenen.Talesätt med innebörden att ett långvarigt arbete till sist ger resultat (efter en formulering av den romerske skalden Ovidius, död 17 e.Kr.)