Svensk ordbok 2009, webbversion

u`rsinnig adjektiv ~t ur|­sinn·ig●som gripits av stark vrede och (vanligen) förlorat själv­behärskningen admin.psykol.JFRcohyponymförbittradcohyponymuppretad han blev ursinnig när hon kallade honom fegis○äv. om handling e.d.för­slaget om ned­skärningar möttes av ursinniga protester○äv. som all­män (kraftig) förstärkningcyklisterna i tät­klungan höll ett ursinnigt tempoursinnig (på ngn), ursinnig (över ngt/att+V/SATS)sedan ca 1825 i sin nuv. bet.äldre sv. ursinna, ursinnogh ’från sina sinnen’; till 1ur och sinne