Svensk ordbok 2009, webbversion

vir`vel substantiv ~n virvlar virvl·ar1rund eller spiral­formad bildning av (visst) hastigt kretsande, rörligt material mest vätska el. gas fys.kläd.rökvirvelströmvirvelår­tagen bildar virvlar i vattnetvirveln när bad­karet töms○äv. med ton­vikt på själva rörelsenlöven dansade i virvlar på gräs­mattan○äv. om ställe i hår­botten där hår­stråna växer åt o­lika hållhan har en virvel i nacken○äv. bildligt med ton­vikt på det hastiga och o­kontrolleradeofta plur. nöjesvirveli dansens virvlarsedan senare hälften av 1300-taletHästläkedom i En Antecknares Samlingarfornsv. hvirvil; gemens. germ. ord, bildat till värva i bet. ’vända sig om­kring’ 2serie av jämn­starka, mycket snabba slag som slås på slag­instrument o.d. musiktrumvirvelhan slog en virvel på trummanhon slog en nervös virvel med fingrarna mot bordetsedan 1730