Svensk ordbok 2009, webbversion

välsigna [-siŋ´na] verb ~de ~t väl|­sign·ar1be om Guds nåd och beskydd för ngn el. ngt komm.relig.prästen välsignade brud­paretvälsigna ngn/ngtsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. välsighna; till 1väl och signa 2vara mycket glad och tacksam för komm.han välsignar den dag han mötte hennevälsigna ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser3ge nåd och beskydd om Gud; särsk. i (äldre) böner relig.Herren välsigne och bevare ederGode Gud, välsigna maten, amenvälsigna ngn/ngtsedan ca 1385Klosterläsning4lycklig­göra med viss gåva e.d. komm.om­rådet välsignades med en ny järn­väg○ofta iron.hon har välsignats med en o­vanligt själv­upptagen makevälsigna ngn/ngt (med ngn/ngt)sedan 1626Subst.:vbid1-395612välsignande; välsignelse