Svensk ordbok 2009, webbversion

gråt substantiv ~en gråt·en●det att gråta komm.tid.JFRcohyponymskratt gråtattackgråtfärdigångestgråtbrista i gråtta till gråtenhan kämpade mot gråtenhon har nära till både gråt och skratt○äv. mer konkret om tårarna m.m.hans röst var tjock av gråtgråt (över ngn/ngt/SATS)gråt och tandagnisslan jämmer och eländeurspr. bibl.​ det var mycket gråt och tanda­gnisslan innan ungarna hade somnat (ha) gråten i halsenvara nära att gråta​ med gråten i halsen berättade han för polisen hur o­lyckan hade gått till svälja gråtenunder­trycka impuls att gråta​ hon svalde gråten och lät ingen förstå hur besviken hon var sedan 1000-taletrunsten, Vallentuna, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform krati (dat.), fornsv. grater; till gråta