Svensk ordbok 2009, webbversion

kol [kå´l] substantiv ~et el. ~en, plur. ~ kol·etC1sällan plur. el. n-genus ett fast icke-metalliskt grund­ämne som i bundet till­stånd upp­träder i alla organiska ämnen och i fri form bara i diamant och grafit; med huvudanvändning som bränsle ämne.kolföreningkolhydratsedan 1795fornsv. kul, kol ’svart stycke brännbart material’; gemens. germ. ord av o­visst urspr. 2(svart) brännbart material som har av­lagrats i berg­grunden och som upp­stått genom långsam förmultning av växt- och djurdelar; till stor del bestående av kol ämne.JFRcohyponymtorv 1cohyponymkol 1 kolbrikettkolbrytningkoleldningkolgruvabrunkolstenkollåg­svavligt kolman har mer och mer över­gått från kol till olja○äv.material som upp­stått genom o­fullständig förbränning av trä förkolnaträkol○äv. om bitar av dessa materialJFRcohyponymkolborste kolboxglödande kolaktivt kol(mycket poröst) kol med stor förmåga till adsorptionbl. a. anv. för rening av gaser​ aktivt kol är ett akutmedel vid diarréer tack vare sin adsorptionsförmåga lägga på ett kolöka sin arbets­insats eller fart​ lägg på ett kol, annars hinner vi inte med färjan! samla glödande kol på ngns huvudgöra ngn ånger­fullgenom att löna ont med gotturspr. bibl.sedan 1347privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)