Svensk ordbok 2009, webbversion

krat`sa verb ~de ~t krats·ar●ibl. med partikel, särsk.bort, ur av­lägsna grövre smuts från ngt, ofta med hjälp av smalt verk­tyg Nollkratsa hovarna på hästenkratsa ur pipan och stoppa den på nytt○äv. med avs. på smutsenhan kratsade bort det svarta under naglarna med fäll­knivenkratsa (bort/ur) ngt (med ngt), kratsa ngt (ngnstans)sedan 1614 i bet. ’riva med fingrarna’av lågty. kratsen eller ty. kratzen med samma betydelse; nära besl. med 1kratta 1; jfr gratäng Subst.:vbid1-217148kratsande, vbid2-217148kratsning