substantiv ~n krattor
kratt·an1ett redskap för rensning av sand och jord
bestående av en tvärslå med små pinnar, fäst på ett långt skaft
verkt.JFRcohyponym1räfsa
sedan ca 1645till fornsv. kratta ’riva; klösa’; gemens. germ. ord; ljudhärmande
2oskicklig person
i ngt avseende som ofta framgår av sammanhanget
vard.psykol.han är en riktig kratta bakom ratten(göra ngt) som en kratta(göra ngt) på ett mycket oskickligt sätt
hennes handstil är oläslig och hon stavar som en kratta
sedan 1856eg. ’ngt avskrapat, dåligt’; till 2kratta
2kratt`a
verb ~de ~t
kratt·ar●rensa, jämna och fåra
jord el. sand, vanligen med hjälp av kratta
arb.sese1kratta 1
JFRcohyponym2räfsa
kratta tomtenkratta grusgångenhon krattade hans grav en gång i veckan○ibl. med tonvikt på resultatetofta med partikel, särsk.bort
de krattade bort gamla löv från gräsmattankratta (bort) ngtkratta manegen för ngn/ngtsemanege
sedan 1748Subst.:vbid1-217160krattande,
vbid2-217160krattning