verb ~de ~t
man·ar●försöka förmå
till visst handlande; gärna på ett moraliserande sätt
komm.prästen manade dem till endräkt○ibl. utan direkt mänsklig påverkanmotivera
ingen kände sig manad att vara ordförandeexemplet manar till efterföljd○äv.med partikelnpå
få att röra sig (fortare)
mana på hästenmana (ngn) till ngt/att+V, mana ngn att+V, mana på ngn/ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. mana ’påminna om; påstå; uppmana; kräva för skuld’; av lågty. manen med samma betydelse; besl. med lat. mone´re ’mana’; jfr monster, monument
Subst.:manande,
maning
2ma`na
substantiv ~n
●övernaturlig kraft
koncentrerad i ngt personligt väsen; i vissa religioner
relig.sedan 1912av polynesiskt urspr.