Svensk ordbok 2009, webbversion

skurk substantiv ~en ~ar skurk·en●brottslig person psykol.yrk.JFRcohyponymbovcohyponymförbrytare skurkaktigpolisen jagade skurkarnaförr spelade han ofta skurk, men nu­mera har han mer sympatiska roller○äv. försvagat om person som bär sig o­moraliskt åt el. upp­för sig på ett irriterande sätt e.d.ibl. ngt skämts.hennes skurk till man lämnade henne ensam med fyra barndu har lånat min mössa, din skurk!sedan 1679av lågty. schurk, ty. Schurke med samma betydelse, trol. besl. med ty. schüren ’röra om i elden’ och skura