substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
torn·et●hög och smal byggnad eller byggnadsdel (eller annan konstruktion)
med ngn funktion som har naturligt samband med höjden; vanligen inte om fristående byggnad för boende
arkit.spel.tornspiratornurfyrtornhopptornutsiktstornvakttornvattentornkyrkans torn är 120 meter högtklockan i tornet slog femslottets tinnar och torn○äv. om en schackpjäs med denna formtorndraghan offrade tornet och satte mattsedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. torn; via lågty. torn av lat. turr´is med samma betydelse
2to´rn
substantiv ~en ~ar
torn·en●hårt, spetsigt utskott på växt
som uppstått genom ombildning av annat organ (t.ex. skott el. blad)
bot.JFRcohyponymtagg
bladtornstamtornsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. thorn ’törntagg; törnbuske’; gemens. germ. ord, urspr. trol. ’ngt styvt, stelt’; jfr dorn, hagtorn, liktorn