Svensk ordbok 2009, webbversion

vitt`na verb ~de ~t vittn·ar1med­dela (under ed) in­för dom­stol vad man vet i viss sak jur.komm.relig.vittna i rättenvittna falsktmot sin vilja fick han vittna mot en kollega○äv. mer informelltin­tyga JFRcohyponymbevittna 2 hon kunde vittna om att han all­tid gjorde sitt bästa○spec. i religiösa (särsk. fri­kyrkliga) samman­hangflera av de när­varande vittnade om sin frälsningvittna (mot ngn/ngt), vittna (om ngt/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. vitna; till vittne 2ut­göra bevis för Nollde arkeologiska fynden vittnar om en hög kultur­nivåo­avgjort mot mästarna – ett resultat som vittnar om klassvittna om ngt/SATSsedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles VäckareSubst.:vbid1-393078vittnande