verb kvalde kvalt, pres. kväljer
kvälj·er1förorsaka kval hos
åld.psykol.hennes kvalda sinnekvälja ngtsedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)se 2kvälja
2obehörigt klandra ngn
vilket förr var straffbelagt
jur.jur.kvälja domkvälja ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenSubst.:vbid1-222199kväljande
2kväl`ja
verb kväljde kväljt, pres. kväljer
kvälj·er●ofta pres. part.
göra illamående
om smak, lukt e.d.
med.JFRcohyponymäckla
lukten av bränt gummi kväljde henneden feta julmaten kväljde honom○ibl. äv. i fråga om oro e.d.JFRcohyponym1kvälja 1
en kväljande känsla av oro i magenkvälja ngnsedan ca 1450Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. kvälia ’plåga; hindra; väcka tvist om’; gemens. germ. ord; bildn. till kval; jfr okvald